»Den italienska pressen publicerade den 10 maj några intervjuer med Ron Howard, direktör för filmen Da Vinci-koden. Howard lär säga att: ”det är en fascistisk akt att försöka hindra människor att se filmen”, och även ”att säga till någon att den inte bör gå och se filmen är en militant handling och militanta handlingar har alltid hat och våld till följd.” I artiklarna nämns ofta Opus Dei. Dessa fraser lär hänvisa till några uttalanden som nyligen gjorts av representanter för kyrkan.
Jag skulle vilja be Ron Howard att han skulle vara så vänlig att hålla sig lugn och uttrycka sig på ett mera respektfullt sätt om andra.
Vi får inte förlora ur sikte vad det handlar om här. Denna film är en offensiv akt som utförs gentemot de kristna. Howard representerar den angripande parten och vi katoliker är offer för kränkning. Det går ju inte att sedan frånta den kränkta parten den sista rättigheten, den att tala om hur han ser på saken. Det är inte några kyrkliga dignitärers uttalanden eller Opus Deis respektfulla bön att man i filmens början skall ange att det rör sig om fiktion och inte verklighet, det som skapar våld. Nej, det är istället de falska och orättvisa bilderna som skapar hat bland de kristna.
Howard upprepar i sina uttalanden att det bara rör sig om en film, en påhittad historia och att man inte får ta den för mycket på allvar. Men det går inte att komma ifrån att film och litteratur utövar stor påverkan på människor, och påverkar vårt sätt att se på världen, framför allt ungdomars. Om man inte tar detta faktum på allvar, förstår man inte vad det handlar om. Det är sant att det konstnärliga skapandet behöver en atmosfär där det råder frihet, men frihet hänger ihop med en känsla av ansvar.
Föreställ er en film som berättar att Sony står bakom attentat utförda mot World Trade Center i New York, och att attentaten hade som mål att få Förenta Staterna på fall. Eller tänk er en roman som avslöjar att Sony stod bakom mannen som sköt påven på Petersplatsen år 1981, eftersom man önskade göra slut på den helige Faderns ställning som världens moraliske ledare. Allt detta är bara påhittade historier. Anta att Sony som är ett respektabelt och seriöst företag inte skulle finna sig i att se sig avporträtterat på detta sätt på filmduken. ”Bry er inte”, skulle man säga till dem, ”det är bara en påhittad historia, ta det inte så allvarligt, tryckfriheten är ju något som är heligt.”
Men de som har sett filmen behöver inte vara oroliga. De kristna kommer inte att reagera, varken med hat eller med våld, de kommer att reagera respektfullt och i kärlek, utan att hota eller skymfa någon. Filmbolaget kan i lugn och ro räkna pengarna som filmen kommer att spela in. Ty friheten att tjäna pengar verkar vara den enda frihet i vårt moderna samhälle som är riktigt helig, den enda frihet som är fritagen från allt ansvar. Det är möjligt att de kommer att ekonomiskt göra en stor vinst, men de betalar ett högt pris genom att förstöra sin prestige och sitt rykte.
Jag hoppas att diskussionen som förts under de senaste månaderna inte kommer att ha varit fruktlös, att den tjänar till att man börjar ställa sig frågor om vad ekonomisk vinst har för relativt värde när det som står på spel är högre värden, att man börjar fundera över skönlitteraturens vikt och över ansvarskänslan som alltid bör åtfölja och skydda friheten.
Informationskontorets plan för att bemöta filmen kan ni finna på Opus Deis hemsida (www.opusdei.se). Där förklaras i detalj vad man gjort under de senaste månaderna för att förklara vad det rör sig om.»
Manuel Sánchez Hurtado, ansvarig för relationerna med den internationella pressen