I de senaste decenniernas journalistvärld har namnet på denna kvinna, som aldrig släpper sitt leende, gett genklang för hennes enastående arbete vid rodret för Telva magazine och modekommunikation.

Covadonga O'Shea, som också är en numerarie-medlem av Opus Dei, tar emot oss för att tala om sin memoarbok, som publicerades i år av La Esfera de los Libros, där hon bland dussintals intervjuer med personer som har präglat 1900-talets historia återger sina möten med den helige Josemaría Escrivá.

»Om det var en sak som Verkets grundare uppmanade mig att göra varje gång jag hälsade på honom i Rom, så var det att vara positiv och alltid säga sanningen«, säger Covadonga. Denna beslutsamhet att visa livets attraktionskraft och människor som har lämnat ett positivt arv till världen är vad som har fått henne att skriva denna bok, som hon har gett titeln med en rungande påstående: Jag skulle leva igen; även de molniga dagarna. »Det finns delar av livet som är svåra och delar som är underbara. Och de är alla värda att tacka Gud för. När jag ser tillbaka ser jag hur var och en av dem har hjälpt mig att vara lycklig«, förklarar hon.

I boken berättar hon med värme om sin barndom i Bilbao, sina universitetsår i Navarra och hur hon antog utmaningen att starta en kvinnotidning i Spanien som skulle vara i nivå med de franska tidningarna på den tiden: »Ärligt talat tänkte jag aldrig på att arbeta med en tidning som riktar sig till kvinnor. Under mina studier, när jag var omgiven av killar, brukade de säga till mig “du ska skriva om matlagningsrecept”, och jag gjorde uppror och svarade att jag skulle bli krigskorrespondent. Men sedan bad SARPE-förlaget mig att starta Telva och jag anser att allt jag har upplevt tack vare den här tidningen har varit ett riktigt äventyr«.

Låta sig överraskas

Även om det var långt ifrån hennes ursprungliga planer, gav sig Covadonga i kast med denna symbolladdade publikation - som har berikat henne så mycket - eftersom hon trodde på projektet och aldrig har varit rädd för att bli överraskad av verkligheten. Som när hon bestämde sig för att bli medlem i Verket "mot alla odds", eftersom hon, som hon berättar i boken, lärde känna Opus Dei mitt bland fördomarna. »Man måste lägga kommentarerna bakom sig och vara villig att verkligen lära känna vad Verket handlar om. Människor kan kritisera det av olika anledningar: för att de inte känner till det, för att de inte förstår det, för att någon har gjort dem illa ... av vilken anledning som helst. Du måste agera med personlighet, lägga dessa historier åt sidan och stå ansikte mot ansikte med vad Gud vill ha av dig.«

Flera år senare, i novembernumret 1970 av tidningen Telva, publicerades en reportageartikel med uttalanden av den helige Josemaría om Opus Dei, till vilka hon tillade: »Det är något som är väldigt enkelt att förstå«. På dessa sidor skrev Covadonga: »Ibland, efter en lång förklaring av vad Verket är, eller vad det inte alls är, kvarstår frågan i luften: Är Opus Dei verkligen något så enkelt? Den kommer från dem som tror att det finns något mer, att det som sägs är en sak och det som verkligen finns är en annan. Vad som händer, i grunden, är att de inte accepterar, eller inte förstår, den övernaturliga verkligheten hos något som kommer från Gud.«

Den helige Josemaría Escrivás läror hjälpte Covadonga att hitta Gud i hennes yrkesarbete, på catwalken och i hennes intervjuer med otaliga designers: »Skönheten i kollektionerna från modeskapare som Christian Dior var obestridlig. På catwalken fanns det en skönhet, en harmoni, en elegans i presentationen av designen ... Jag njöt verkligen av mitt arbete. Modevärlden under 1900-talet var mycket attraktiv.«

Kvinnans roll i samhället

Telva ville inte begränsa sig till att enbart publicera om dammode: »När vi startade tidningen var vi mycket glada över att kunna förmedla att kvinnor har en plats i världen - en viktig plats i världen - ett behov av att, genom olika yrken, kunna försörja våra familjer, bygga upp vårt land.  Även om jag inte var krigskorrespondent utkämpade jag i slutändan ett krig med en ny tidning för kvinnor som var på väg in i 2000-talet. Och det gick mycket bra för oss.«

I Volvería a vivir påpekar Covadonga att hon inte ville ägna sig åt "billig feminism". Hon ville påminna om de många inflytelserika kvinnor i positioner med stort ansvar som hon har intervjuat under sitt liv, som Golda Meir eller Margaret Thatcher, som sa i sina samtal med journalisten: »Det är för mycket prat och för många historier av alla slag om kvinnor och politik. Vi borde ignoreras lite när vi får höga ämbeten och lämnas ifred för att jobba, utan publicitet i det anekdotiska området. Vi borde bedömas efter vår effektivitet eller ineffektivitet, efter resultaten av våra handlingar, och inte efter vår egenskap som kvinnor. Jag känner att jag kan hantera fakta, uppgifter och statistik lika bra, om inte bättre, än någon annan medlem av kabinettet.«

Det förvånar läsaren att i dessa intervjuer med framstående kvinnor påpekade de flesta av dem i sina svar att deras främsta uppgift, före arbetet, var deras familj. »Vi arbetade för en publik, kvinnor, som sökte något mer än mode«, säger Covadonga, »och vi såg, genom de många brev vi fick, att denna strävan fanns i och utanför Spanien, den fanns hos kvinnor i allmänhet som ville delta i det som hände i deras land och i världen och samtidigt ta hand om sina familjer och sina barn.«

På grund av den kunskap som yrket gav henne hjälpte hon också till att förbereda en serie frågor till Opus Deis grundare om kvinnans roll i samhället. De samlades sedan i boken Samtal med Josemaría Escrivá: »Det vi gjorde för att formulera frågorna var att tänka på framtiden för den tidens unga, även om den helige Josemarías svar i den intervjun fortfarande är fullt giltiga. Han hade en mycket tydlig vision av kvinnans roll i världen, med visionen att vi skulle bli heliga och möta Gud på gatan, på kontoret, på jobbet, i familjen.«

En dotters förtroende

Bland andra erfarenheter hon hade med Opus Deis grundare berättar O'Shea om en episod för denna intervju: »Jag minns en av dessa gånger när jag, på väg till Milano för att arbeta, stannade till i Rom och jag märkte att den helige Josemaría var orolig, och hans bekymmer var mycket allvarliga. I Milano passerade jag en marknad där de sålde pappersåsnor och jag tänkte att det skulle roa honom. Så jag kom tillbaka till Rom med två mycket roliga åsnor, och jag blev mycket glad över att se hur han skrattade högt när han såg gåvan. Jag hade verkligen en dotters förtroende för honom. Han hjälpte mig mycket att bli väldigt entusiastisk över mitt yrke, något som med familjelivet, och med vardagslivet verkligen är grunden för det budskap som Gud anförtrott honom. Under dessa år av min ungdom lärde jag mig mycket av honom.«

Covadonga berättar också i sina memoarer att den helige Josemaría erbjöd henne en relik av den heliga Katarina av Siena för att hjälpa henne att sprida sanningen i sitt arbete som journalist, en gest som rörde henne och en gåva som följde henne i flera år på hennes kontor, och nu i hennes hem: »Jag fortsätter att be denna journalisternas förebedjare om hjälp, så att allt jag företar mig kan gå bra.«

Covadonga har under sina 85 år företagit sig många äventyr, men alltid med den glada inställning som kännetecknar henne och som hon ville återspegla i boken: »Allt går inte bra eller som man först ville, men jag har aldrig gillat att älta det negativa. Jag föredrar att fokusera på den attraktiva sidan av livet, eftersom det finns så många saker som är värda att leva för ... Och att övervinna de svåra stunderna är också en glädje. Den inställningen har jag ärvt från min mamma.«

O'Shea är helt övertygad om att hon skulle återuppleva allt, att hon skulle spola tillbaka för att njuta av ljuset i sitt liv igen utan att undvika skuggorna. Det är därför hon lämnar läsarna »en bok skriven med själ, liv och hjärta, utformad för att människor ska ha det trevligt och lära känna berättelserna om andra som har gjort mycket gott i världen.«