Om du skulle falla för frestelsen att fråga dig själv: ”Vem tvingar mig egentligen att göra det här?”, skulle jag svara dig att den som tvingar - ber - dig är Kristus själv. Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Dra inte några bekväma slutsatser: ”Jag duger inte, det finns andra som kan göra det här; sådana här uppgifter är inte någonting för mig”. Nej, det finns inte några andra som kan göra det här; om du kan säga så, så kan alla andra göra det också. Kristi bön är riktad till alla kristna, till varje kristen. Ingen är undantagen på grund av sin ålder, sin hälsa eller sitt yrke. Det finns inga ursäkter som håller. Antingen ger vi frukt i form av apostolat, eller så kommer vår tro att vara steril.

Dessutom: vem har sagt att man måste göra ovanliga eller underliga saker för att tala om Kristus och sprida hans lära? Lev ditt vanliga liv; arbeta där du befinner dig, se till att uppfylla ditt stånds plikter, att avsluta de uppgifter du skall utföra inom ditt yrke väl, se till att utvecklas och bli bättre för varje dag som går. Var lojal, förstående med människorna i din omgivning och krävande mot dig själv. Öva självtukt och var glad. Detta kommer att vara ditt apostolat. Och utan att du själv, som är medveten om ditt elände, kommer att förstå varför, så kommer folk att söka upp dig och med ett naturligt och enkelt samtal - på väg hem från arbetet, när familjen samlas, på bussen, under en promenad, var som helst - kommer ni att tala om den oro som finns i vars och ens hjärta, även om vissa ibland inte vill inse det: de kommer att förstå denna oro bättre när de börjar söka Gud på allvar. (Guds vänner, nr 272-273)