De kristna makarna måste vara medvetna om att de är kallade att helga sig själva genom att helga andra, att de är kallade att vara apostlar och att deras främsta apostolat gäller hemmet. De måste förstå att detta med att grunda en familj, att uppfostra barn, att låta sin kristna tro stråla ut över samhället är en övernaturlig uppgift. Framgången och effektiviteten i deras liv — deras lycka — hänger på att de är medvetna om denna specifika uppgift.
Men de får inte heller glömma att hemligheten med den äktenskapliga lyckan ligger i det vardagliga livet, och inte i dagdrömmeri. Att lyckan består i den stilla glädjen att komma hem efter en arbetsdag, i det kärleksfulla umgänget med barnen, i hemmets dagliga bestyr där hela familjen hjälps åt. Den består i att möta bekymmer och svårigheter med ett gott humör och med en sportslig anda och i att ta vara på alla tekniska hjälpmedel som civilisationen ger oss för att göra hemmet trevligt, livet enklare och barnens uppfostran mer effektiv.
Ständigt säger jag till dem som Gud har kallat att bilda ett hem att de alltid skall älska varandra med samma förhoppningsfulla kärlek som de hyste under förlovningstiden. Den som tror att kärleken tar slut när livets oundvikliga bekymmer och svårigheter dyker upp har en torftig uppfattning om äktenskapet, som är ett sakrament, ett ideal och en kallelse. Just då växer sig kärleken stark. De bekymmer och motgångar som forsar över familjen kan inte släcka den verkliga kärleken eftersom makar som generöst gör uppoffringar tillsammans binds starkare samman. I den heliga Skrift läser vi: Aquae multae— de många svårigheterna av fysiskt och moraliskt slag — non potuerunt extinguere caritatem , kan inte släcka kärleken (Höga V 8:7). (Samtal med Josemaría Escrivá, nr. 91)