Och du frågar mig: Hur kommer det sig att jag, som vet att jag är människofiskare, lever i kontakt med många kamrater och kan bedöma vem mitt apostolat skall riktas mot, ändå inte får napp? Saknar jag Kärlek? Saknar jag inre liv?
Hör vad Petrus svarade efter det andra mirakulösa fiskafänget: "Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten."
Börja om på nytt, i Jesu Kristi namn! - Styrkt: bort med den där slappheten! (Plogfåran, nr. 377)

Apostolatet, denna iver som förtär en vanlig kristens inre, är inte någonting som skiljer sig från det vardagliga arbetet: det hör ihop med arbetet, som blir till ett tillfälle att personligt möta Kristus. I detta arbete, då vi anstränger oss sida vid sida med våra kollegor, våra vänner, våra släktingar, och delar deras intressen, kan vi hjälpa dem att nå fram till Kristus, som väntar på oss på sjöns strand. Innan vi blev apostlar, var vi fiskare. Efter att ha blivit apostlar är vi fortfarande fiskare. Vi har samma yrke, dessförinnan och därefter. (...)

Jesus går nära förbi Apostlarna, nära förbi dessa människor som har ställt sig till hans förfogande, och de inser det inte. Hur ofta befinner sig inte Kristus inte bara nära oss, utan rentav inuti oss; och vi lever ett så mänskligt liv! Kristus är nära, och vi som är hans barn ägnar Honom inte ens ett tillgivet ögonkast, ett kärleksfullt ord, en enda god gärning. (...)

De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. De lägger genast ned fiskfångsten vid Herrens fötter, för den är hans. Därav lär vi oss att människorna tillhör Gud, att ingen på jorden kan göra anspråk på dem som deras egendom, att Kyrkans apostolat - hennes förkunnelse om frälsningens sanning - inte grundas på vissa människors prestige, utan på Guds nåd. (Guds vänner, nr. 264-267)