S:t JosemaríaDagliga texter

"Iväg med dig. Flyg!"

Jag känner mig som en stackars sparv som är van vid att bara flyga korta sträckor från ett träd till ett annat eller, på sin höjd, upp till en balkong på tredje våningen ... En dag lyckas den nå upp till taket på ett litet hus som är allt annat än en skyskrapa …

Men plötsligt rycks vår lilla fågel med av en örn som misstog den för en unge av sitt eget släkte. I dess mäktiga klor förs sparven allt högre och högre upp, över jordens berg, över bergens snötäckta toppar, över de vita, blå och rosa molnen, allt högre och högre tills den kan se rakt in i solen … och då släpper örnen vår lilla fågel och säger: Iväg med dig. Flyg! …

Herre, må jag aldrig mer flyga strax över marken. Må jag alltid vara upplyst av den gudomliga solens strålar – Kristus – i eukaristin! Må min färd inte avbrytas förrän jag vilar i ditt hjärta. (Smedjan, nr. 39)

Hjärtat måste nu skilja mellan de olika gudomliga personerna och tillbe var och en av dem. Vad vår själ upplever i det övernaturliga livet är ett slags upptäckt, som liknar den ett nyfött barn gör, då det börjar få upp ögonen för sin omgivning. Själen har ett innerligt och kärleksfullt umgänge med Fadern och Sonen och den helige Ande; och man underkastar sig utan svårighet den livgivande Tröstarens verksamhet, som ger av sig själv till oss, utan att vi har gjort oss förtjänta av det: de övernaturliga dygderna och den helige Andes gåvor!

Jag talar inte om extraordinära situationer. De är, eller kan mycket väl vara, vardagliga fenomen i vår själ: en kärlekens galenskap, som utan spektakel och utan överdrifter lär oss att lida och att leva, därför att Gud ger oss visheten. Vilket själslugn, vilken frid, vi erfar då vi har slagit in på den smala vägen som leder till livet! (Guds vänner, nr. 306-307)