Man måste göra klart för sig att Gud ständigt är nära. Vi lever som om Herren vore där uppe, långt borta där stjärnorna lyser, men vi tänker inte på att han alltid finns vid vår sida.

Han finns där såsom en kärleksfull fader. Han älskar var och en av oss mer än alla världens mödrar förmår älska sina barn - för att hjälpa, leda, välsigna ... och förlåta oss.

Hur ofta lyste inte våra föräldrars ansikten upp, när vi efter att ha varit olydiga sade: Jag skall inte göra om det! Kanske gjorde vi om samma misstag redan samma dag ... Med låtsad stränghet i rösten och allvarlig min tillrättavisade vår far oss ..., men samtidigt mjuknade hans hjärta, för han kände till vår svaghet och tänkte inom sig: Stackars barn, vad det anstränger sig för att uppföra sig väl!

Vi måste låta oss genomträngas och uppfyllas av tanken på att Herren verkligen är vår Fader, fader alltigenom, som står vid vår sida och är i himmelen. (Vägen, nr. 267)

Försök att finna ro i det gudomliga barnaskapet. Gud är en alltigenom öm Fader vars kärlek är oändlig. Kalla Honom Fader många gånger om dagen och säg Honom - ensam, i ditt hjärta - att du älskar Honom, att du dyrkar Honom, att du känner dig stolt över och stark av att vara hans son. Allt detta utgör ett äkta program för det inre livet, som måste kanaliseras genom de fromhetsnormer som utgör grunden för din relation till Gud - jag upprepar, de skall vara få men konstanta - och som kommer att göra det möjligt för dig att känna och handla som en god son.
Jag måste emellertid varna dig för faran med slentrian - en verklig grav för fromheten - som ofta visar sig förklädd i form av ambitionen att göra eller åta sig stora uppdrag, samtidigt som man av bekvämlighet försummar vardagens plikter. När du känner denna frestelse, skall du försätta dig i all uppriktighet inför Herren: tänk på om det är för att du inte har sökt Gud som du har tröttnat på att kämpa i ständigt samma sak; se efter om din trogna ihärdighet i arbetet har brustit på grund av att du saknat generositet eller offervilja. Då framstår dina fromhetsnormer, dina små uppoffringar, din apostoliska verksamhet som inte bär omedelbar frukt, som fruktansvärt sterila. Vi känner oss tomma och kanske börjar vi drömma om nya planer för att tysta vår himmelske Faders röst, som kräver fullständig lojalitet av oss. Med själen upptagen av drömmen om storslagna ting, som snarare är en mardröm, glömmer vi bort den säkraste verkligheten, den väg som utan tvivel för oss rätt till heligheten: ett tydligt tecken på att vi har förlorat det övernaturliga perspektivet, övertygelsen om att vi är små barn, förvissningen om att vår Fader kommer att utföra underverk genom oss, om vi börjar om med ödmjukhet. (Guds vänner, nr. 150)