Betrakta nu Mästaren, som tillsammans med sina lärjungar befinner sig i nattvardssalen i förtrolig samvaro. Stunden för hans lidande närmar sig, och han är omgiven av dem han älskar. I Kristi Hjärta brinner en outsäglig kärlekslåga: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.

Men Herre, varför kallar du detta bud nytt? Som vi just har hört, fanns budet att älska sin nästa även i Gamla Testamentet, och ni minns säkert även att Jesus, precis i början av sitt offentliga liv, utvidgar detta krav med gudomlig generositet: Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er.

Herre, tillåt oss att insistera: varför fortsätter du att kalla detta bud nytt? Den där natten, några få timmar innan du offrade dig själv på korset, under det oförglömliga samtalet med dem som - trots att de hade sina personliga svagheter och sitt elände, liksom vi - hade följt med dig till Jerusalem, avslöjade du kärlekens oväntade mått: så som jag har älskat er. Vad väl Apostlarna måste ha förstått dig, de som ju hade bevittnat din omätbara kärlek!

Om vi bekänner oss till denna tro, om vi verkligen strävar efter att följa i Kristi tydliga fotspår, får vi inte nöja oss med att undvika att göra mot andra det onda som vi inte önskar för vår egen del. Redan detta är mycket, men det är mycket lite, då vi inser att måttet på vår kärlek definieras av Jesu handlande. Dessutom föreslår han inte denna norm för vårt handlande som ett avlägset mål, som kronan på verket efter ett helt livs kamp. Det är - och för att du skall göra konkreta föresatser insisterar jag på att det måste vara - utgångspunkten, för vår Herre utpekar det som vårt kännetecken:därav skall alla förstå att ni är mina lärjungar. (Guds vänner, nr. 222-223)