Prelaturens viktigaste arbete där är det som var och en av dess kristtrogna personligen utför, i frihet och ansvar, i sin egen omgivning och enligt sina egna möjligheter. Opus Deis afrikanska medlemmar, som med Guds försyn uppgår till flera tusen, anstränger sig först och främst – liksom de asiatiska, amerikanska, europeiska och de från Oceanien – att leva sin tro på ett trovärdigt och sammanhängande sätt. Detta personliga åtagande driver dem till att tillsammans med sina kollegor och vänner sätta igång projekt som syftar till att uppfylla de materiella och andliga behoven hos deras folk. De lider inför aids-problemen, fattigdom, stamrivaliteter, och försöker göra allt som står i deras makt för att eliminera dem. Som kristna känner de sig kallade just att helga sig mitt i världen, i denna konkreta värld i Afrika, med sina ljus och sina skuggor.

Förutom var och ens personliga åtagande, inspirerar Opus Deis prelatur i Afrika ett flertal initiativ, särskilt inom utbildnings- och sjukvårdsområdena: sjukhus, universitet, skolor, yrkesskolor för kvinnor.

Alltsedan 1957 har många medlemmar av Opus Dei från många olika velat flytta till Afrika, för att där utöva sina yrken och tjäna sina medmänniskor som läkare, veterinärer, sjuksköterskor, lärare, agronomer. De har på så vis gjort den anda som är Opus Deis egen känd, dvs. helgelsen av yrkesarbetet. Idag finns det många afrikaner som tjänar sina medmänniskor på samma sätt. Enligt min åsikt är det yrkesarbetet och den apostoliska verksamheten hos afrikanerna själva, inte hos dem som kommer utifrån, som är det riktiga sättet att gynna förhoppningarna hos folket på en kontinent vars horisonter är så vida och lovande, om man arbetar på djupet med dem.

Jag skulle vilja tillägga att Afrika kan bidra med mycket av värde åt Europa genom sin öppenhet mot transcendensen, genom den glädje som afrikanerna visar i det dagliga livet, även i svårigheter, med sin förmåga till kommunikation och sin högaktning för de värden som familj och vänskap innebär, med den värdighet i uppträdandet som de har och som återspeglar deras mänskliga värdighet, med sin förmåga att leva i nuet.

Federico Mandillo, Nyhetsagenturen MISNA, den 3 oktober 2002.