På morgonen firade prelaten mässa på Ateneum och höll innan dess en betraktelse. Han utgick från dagens evangelium som handlade om apostlarna som är ute på sjön ensamma utan Jesus. Kyrkans liv liknar denna färd som ibland sker i mörkret när vi stöter på svårigheter. Vi kan uppleva att Jesus är frånvarande men vi kan vara säkra på att han alltid är med oss.
Ett par timmar senare kom han tillbaka till Ateneum och hälsade på flera personer enskilt och lyssnade på vad de ville berätta för honom. Han träffade även flera kvinnor och talade länge om inre frid, Guds barnaskap och broderlighet.
Senare på förmiddagen hade han kortare möten med några familjer som berättade om sin vardag: svårigheter, förväntningar och apostoliska drömmar. Prelaten uppmuntrade dem alla. I slutet av varje möte fick de vuxna en rosenkrans av prelaten med en bön om att be för honom och barnen fick godis.
Vid middagstid träffade Msgr Fernando några män, medlemmar av Opus Dei, och talade om vänskap som ett sätt att förmedla Evangeliet och göra Jesus Kristus närvarande i sin omgivning.
På eftermiddagen hade Msgr Fernando ett allmänt samkväm i Finlandshuset. Förutom från Sverige så fanns även familjer från Norge och Danmark bland åhörarna. Han talade i början om glädje och om att grunden till vår glädje är Jesus Kristus. Det är möjligt att vara glada trots bekymmer och lidanden. Vi kan inte alltid förstå lidandet, men vi kan älska. När vi tittar på ett krucifix ser vi hur stor Kristi kärlek är för oss. Vi kan alltid vara glada eftersom Gud alltid älskar oss.
Publiken ställde frågor om inre frihet, trohet, broderlig kärlek, kyskhet och hur man kan förklara tron idag och om trons plats i det offentliga rummet.
I samband med samkvämet kunde flera familjer vända sig till honom och presentera sina vänner eller familjemedlemmar för honom.